Hoppa till innehållet Hoppa till navigeringen Hoppa till början av sidan
 
 

Skriv ditt sökord här:

Epilepsi

Epilepsi förekommer i alla länder, i alla samhällsklasser och i alla kulturer och i Sverige lider cirka 0,8 % av befolkningen av epilepsi. Epilepsi är vanligast bland barn och gamla. Närmare 70-80 % patienterna med epilepsi kan leva ett normalt liv med lämplig behandling. Trots det finns det begränsningar i livskvalitén som kan härröras från fördomar, bristande kunskap och bristande förståelse för epilepsins ibland mångfacetterade konsekvenser.

Epilepsi, två huvudgrupper

  • Fokal/partiell epilepsi
  • Primärgeneraliserad epilepsi

Epilepsi och körkort

Enligt gällande lagstiftning ska det förflyta ett år efter senaste anfall. För högre behörighet,  för taxi, buss och lastbil krävs tio års anfallsfrihet. Omprövning av körkortstillstånd sker med några års mellanrum, varvid trafikstyrelsen begär in läkarintyg från neurologiskt skolad läkare som i intyget skall beskriva personens epilepsisjukdom, behandlingen och när senaste anfall inträffat. Körkortsbestämmelserna medför att läkaren skall ge dig körförbud vid ett nytt epileptiskt anfall samt anmäla till körkortsenheten.

Fokal/partiell epilepsi

Vid fokala/partiella epilepsi uppstår anfallen i en skadad del av hjärnan (epilepsifokus), till exempel p.g.a. tumör, kärlmissbildning eller efter stroke. Anfallen ger symtom som speglar funktionen i den skadade hjärndelen. Om skadan sitter i synbarken, så ger anfallen synstörning, uppstår ett fokus efter stroke med halvsidig förlamning, så ger anfallen ryckningar i armen och benet. Ibland kan anfallen föregås av så kallade förkänningar, vilket kallas för aura.

Primärgeneraliserad epilepsi

De epileptiska anfallen uppstår p.g.a. en elektrisk rubbning i hjärnan (sänkt kramptröskel). Anfallen omfattar hela hjärnan och kommer utan förvarning ”som en blixt ifrån klar himmel”. Hos barn kan anfallen yttra sig i frånvaroattacker - dessa kallas absenser.

Epileptiska anfall kan se olika ut och det är viktigt att ge en bra anfallsbeskrivning för, såväl utredning som behandling skiljer sig något åt för de olika epilepsiformerna. Vid fokala anfall är det viktigt att utreda bakomliggande sjukdom.

Ett fokalt anfall kan övergå i ett generaliserat anfall om det pågår tillräckligt länge, anfallet har då spridit sig över hjärnbryggan, till den andra hjärnhalvan. Det kallas sekundär generaliserat anfall.

Utredning

Personen som utreds för epilepsi har ofta haft en eller flera tillfällen av säkra eller misstänkta kramper. Ibland är det typiska symptom som snabbt leder till diagnos. Ibland måste en större medicinsk utredning göras för att utesluta andra sjukdomstillstånd som kan ge liknande symptom. Det kan vara vanlig svimning eller hjärtsjukdom som kan påminna om epileptiska symtom.

Efter som den drabbade inte alltid själv kan beskriva anfallen, är det viktigt med vittnesuppgifter (objektiv beskrivning) om hur anfallet startade, hur det såg ut, hur länge det varade med mera.

Läkarens utredning

  • Sjukhistoria
  • Kroppslig och neurologisk undersökning
  • EEG (elektroencefalogram)
  • Datortomografi eller magnetkamraundersökning av hjärnan

Funktionella anfall

En del epilepsiliknande anfall beror inte på någon iaktagbar epileptisk aktivitet i hjärnan, det vill säga EEG är normalt under pågående anfall. Dessa anfall kallas pseudoanfall, funktionella anfall eller psykogena anfall. Ibland kan orsaken vara svår stress. Varför vissa personer drabbas av denna typ av anfall är oklart men omedvetna mekanismer torde spela en viktig roll.

Behandling

  • Läkemedel
  • Vagusnervstimulering (VNS)
  • Epilepsikirurgi

Läkemedel

Läkemedel som förebygger epilepsianfall har funnits sedan mitten av 1800-talet, även om det är först under de senaste 20 åren som vi fått tillgång till flera olika och i vissa fall effektivare läkemedel men främst läkemedel med färre biverkningar. Vissa v de äldre läkemedlen används fortfarande, främst Tegretol® och Ergenyl®.

Läkemedel mot epilepsi verkar genom att påverka vissa signalsubstanser i hjärnan eller genom att påverka saltkanaler i hjärnans celler.

Biverkningar

Epilepsiläkemedel kan ge biverkningar, en del biverkningar är vanligare, andra mindre vanliga och biverkningarna skiljer sig något åt mellan de olika läkemedlen. Relativt vanligt är trötthet, yrsel, viktförändring, magont, minnesproblem, darrningar, hudutslag, håravfall och huvudvärk.

Upptrappning, uttrappning, överlappning
Epilepsiläkemedel behöver ofta trappas in i flera steg, ibland mycket långsamt, och om byte måste ske, skall medicinerna oftast överlappa varandra under en övergångstid. Även uttrappning sker långsamt. Har personen varit anfallsfri under lång tid kan det finnas anledning att sluta med epilepsimedicinen, vilket skall ske i samråd med behandlande läkare och uttrappningen skall oftast ske mycket långsamt.

Graviditet och epilepsiläkemedel
1–2 % av alla barn som föds, föds med någon form av fosterskada. Läkemedel mot epilepsi kan öka denna risk till 4–5 % (men det är viktigt att poängtera att sannolikheten att föda ett friskt barn är 95 %), trots epilepsimedicinering. För att minska den ökade risken skall kvinnan äta ett kosttillskott, folsyra (folat), som minskar risken för fosterskada betydligt. Då fostret är mest känsligt under den första tredjedelen av graviditeten då organen skapas, bör kvinnan ta folsyra redan innan hon blir gravid, vilket i praktiken innebär att kvinnor som har epilepsimedicin och en möjlighet att bli gravida bör ta detta kosttillskott kontinuerligt.

Vagusnervstimulering – VNS
Denna behandling kan bli aktuell om läkemedelsbehandlingen inte ger önskad effekt (anfallsfrihet) och det föreligger hinder för att genomgå epilepsikirurgi. Vagusnerven kommer från hjärnstammen och löper på bägge sidorna av halsen, strax intill halspulsådern. Runt nerven sätts en liten spole. Via en sladd är spolen kopplad till en pulsgivare (en typ av pacemaker) som opererats in i en ficka, i underhudsfettet, på vänstra bröstkorgens övre del strax under nyckelbenet. Dosan som opererats in är tänkt att sitta kvar för resten av livet men batteriet måste bytas ungefär vart åttonde till vart tionde år. Den elektriska stimulering av vagus nerven minskar hjärnans känslighet, vilket kan minska antalet anfall. Anfallen blir oftast lindrigare och kortare men endast ett fåtal patienter blir anfallsfria (några procent).

Epilepsikirurgi
Detta är en mycket avancerad behandling som föregås av en omfattande utredning med noggrann kartläggning av anfallen med EEG, magnetkameraundersökning och videometri (patienten är inneliggande några dagar på en vårdavdelning där en kontinuerlig filmning sker parallellt med EEG-registrering). Utredningen sker i samverkan mellan neurolog, neurokirurg, neurofysiolog, röntgenläkare och skall ge svar på varifrån i hjärnan anfallen utgår samt om patienten är lämplig för kirurgisk åtgärd.

Feber, vaka och andra mediciner
Vissa situationer kan utlösa anfall, framför allt sömnbrist och hög feber. Alkohol och vissa läkemedel kan också öka risken för anfall, det är därför viktigt att som epilepsipatient diskutera detta med den behandlande läkaren. Det är även viktigt att berättar om sin epilepsi, när man söker läkare för något annat bekymmer, så att eventuell annan medicineringen passar med epilepsimedicineringen.

Säkerhetsbetende
Vid epilepsi sjukdom är det viktigt att tänka igenom de risksituationer som kan föreligga. Man skall som epilepsipatient kanske inte simma ensam, man kanske ska byta ut badkaret mot en dusch. Vid frekventa anfall bör man se över möblemanget och ta bort möbler med hårda kanter eller polstra kanterna. Ger man sig ut ensam kan det vara bra att informera om vart man går. Det är också bra att informera omgivningen om sin sjukdom så att det finns en beredskap att hjälpa till vid anfall och olycksfall. Det är också betydelsefullt att bära ljussymbolen. Balansgången mellan försiktighet och frimodighet beror förstås på hur allvarliga anfall man haft och hur pass ofta de kommer. Ett säkerhetsbeteende bör utformas så att det ger ett bra skydd utan att begränsa alltför mycket.

Tänk på att
Körförbud handlar såväl om den egna som om andra människors säkerhet. Många epilepsiläkemedel kan ge trötthet och påverka reaktionsförmågan i synnerhet i början av medicineringen. Enligt lagen är vi själva ansvariga för att bedöma om vi är kapabla att köra bil och andra fordon. Detta gäller oavsett om vi är friska, lider av någon sjukdom eller använder läkemedel. Man bör därför vara särskilt försiktig i början av en behandling. Ibland kan kombinationer av läkemedel öka risken för biverkningar och försämra reaktionsförmågan. Om du som patient behöver mer råd, tala med din behandlande läkare.

Akut omhändertagande av ett epileptiskt krampanfall
Ett generaliserat epileptiskt krampanfall (”grand mal”, toniskt kloniskt anfall) kan se dramatiskt ut. Andningen blir påverkad och den drabbade personen blir ofta blå om läpparna. Anfallet kan inledas med ett ofrivilligt skrik. Personen blir medvetslös och det kan rinna saliv, ”fradga”, ur munnen. Ibland sker det skador i samband med fallet. De flesta anfall avbryts av sig själva efter några minuter. Efter anfallet vaknar den drabbade efter hand till, men kan ha en påtaglig dåsighet och också en viss förvirring en stund efter anfallet.

Det är viktigt att finnas hos den som drabbas av ett krampanfall för att förhindra att personen skadar sig och för att kontrollera om det finns slem, kräkningar, proteser eller annat i munhålan som kan hindra fri luftväg. Stoppa inte in något i munnen! Det kan hamna i luftstrupen och förvärra situationen! Lossa kläder som sitter åt runt hals och midja. Ta tiden. Om anfallet inte avslutas inom cirka fem minuter bör ambulans tillkallas. Om en epileptisk kramp varar 30 minuter kallas det status epileptikus, vilket är ett farligt tillstånd med risk för utveckling av hög feber och svår belastning på kroppens samtliga organ.

Senast publicerad: 141225 | Powered by SiteSmart